Någon berättade om en man som överlevt 2 månader, utan mat, i en bil här i Sverige. 2 månader utan mat! Han har enbart fått i sig snö. Herregud! Klart han var utmärglad när han hittades. Men är inte det helt fantastiskt? Hur länge vi faktiskt klarar oss utan mat. Kroppen är ju helt makalös på att ställa om sig och att försöka hitta en lösning ända in i det sista. Något vi dock inte klarar oss utan speciellt länge är sömn. Vad jag har förståt det som så blir vi konstiga efter endast några dagar. Börjar hallucinera och bete oss allmänt märkligt åt. Tänk vad viktigt sömn är för oss människor. Utan sömn kollapsar vi så himla snabbt. Slutar att fungera helt liksom. Och trots detta är det just mat vi tar till som en slags tröst nu förtiden... och trots detta är det sömnen som det faktiskt tummas på hos många.
Det känns verkligen som att fler och fler äter "bara för att". Det är lätt att ta en macka eller en extra portion mat av bara farten. Kanske har det med stressnivån att göra? Att man liksom tar något för att "trösta" sig själv? Man nästan gör det omedvetet, om ni förstår hur jag menar? Det blir en (o)vana. Jag vet att jag gör det. Jag kan lätt äta trots att jag inte är hungrig (har dock hört att man inte skall vänta tills man blir hungrig... för det betyder att man redan borde ätit). Jag äter väldigt ofta pga att jag är
sugen på något (eller det är vad jag inbillar mig i alla fall). Jag kan även ta en portion extra "för att det är så gott". Jag äter med andra ord betydligt mycket mer än vad min kropp egentligen behöver. Jag är inte mycket för träning heller så jag gör egentligen inte av med så mycket av den energi jag stoppar i mig. Jag säger rätt ofta "om jag inte får i mig mat när jag måste så blir jag superirriterad och då vill ingen vara nära mig". Men blir jag verkligen det
egentligen? Visst... de två första dagarna kanske men sen då? Kroppen vänjer ju sig snabbt vi något nytt och om jag skär ner lite på intaget så ställer jag ju om mig och blir inte lika hungrig lika snabbt. Och jag vet att om jag äter ett äpple istället för chips så är det samma sak där... de första dagarna vill jag säkert hellre ha chips än ett äpple. Men sen har man ju vant sig av vid chips och tycker ju att äpplet är gott. Så är det ju faktiskt! Suget efter det man är van vid försvinner oerhört fort. Men om man, som jag, hela tiden trycker i sig chips (vi snackar 2 nävar varje kväll här. I'm a chipsoman!) så är det ju just chips jag blir sugen på. Jag vänjer mig vid att ta det och att äta det. Så är det!
Nu under vintern har jag ätit mer än vad jag ex gör på vår och sommaren. Det är nog rätt vanligt här uppe i norr. Många filmkvällar med varma mackor och snarr. Sömn kan jag dock inte klara mig utan speciellt bra. Och ni som läser min blogg vet ju hur mycket jag nämner det och hur viktigt det är för mig. Om jag sover mindre bra under en period så är jag snabb på att nämna det. Jag har för länge sedan insett hur viktigt sömn är... men det är egentligen inte förens nu jag insett hur mycket jag egentligen äter i förhållande till vad jag gör av med. Eller... det är väl klart att jag varit medveten om det, men jag har liksom skjutit bort tankarna när de kommer. De var först nu, när jag hörde talas om mannen i bilen, som jag verkligen började tänka på det här med mat och hur kroppen fungerar. Märkligt att en så extrem situation är det som krävs för att jag liksom skulle hajja till?
Jag vet att jag kan skära ner på iaf 25% av mitt dagsintag av mat och ändå må bra. Jag kan även välja bort de mer onyttiga delarna av min egenkomponerade kostcirkel (nej Tess... chips är inte potatis) och snabbt ställa om min kropp till att tappa sug efter chips och snarr. Jag vet att om jag skär ner på det onyttiga så ställer både knopp och kropp in sig på det nya
v ä l d i g t mycket snabbare än vad jag själv inser här och nu.
Jag vet inte om detta inlägg makes any sense alls. Det jag vill ha sagt är väl egentligen att jag (av någon sjuk anledning) blev både inspirerad och uppmärksammad på att mat inte är den primära energin vi behöver för att leva. Det är sömnen som är det viktigaste. Därmed inte sagt att jag på någon vis proklamerar någon form av självspäkning här. Nej nej, jag
älskar mat... men jag borde verkligen se över vad jag äter. Många av oss borde det. Och allt för många av oss sover dessutom för lite och borde verkligen se över det också.
Nu skall jag gå och ta mig ett snack med kocken här i huset. Jag skall beställa fler sallader och mindre kolhydrater (kolhydrater är ju ändå oftast enbart för utfyllnad). Dags för lite sundare vanor här hemma, känner jag. Och det verkar som att min knopp tycker det samma och det är ju bra. Annars kommer jag inte speciellt långt. Skall bara äta dagens söndagsstek först... sen börjar jag!
