Häromdagen skrev ju SilverLoa om Varsel och Sanndrömmar.
Jag har, som jag nämnde i ett tidigare inlägg, varit med om en hel del sådanna. Inte på något vis skrämmande men ändå rätt så konstiga. En är rätt rolig faktiskt, vet iofs inte om den kvalar in som "varsel" eller "sanndröm" men ändå... den gäller allas våran Thomas Di Leva.
När jag bodde i Stockholm så åkte jag tunnelbana precis överallt. En gång när jag satt på tunnelbanan började jag helt plötsligt tänka på Thomas Di Leva. Jag satt där och i mitt huvud repeterades hans namn...
Thomas Di Leva, Thomas Di Leva, Thomas Di Leva, Di Leva, Di Leva, Di LEVA, DI Leva, Thomas, Thomas, Thomas... Diiii Leva, Di Leeeva...
Haha! Det slutade liksom inte! Så himla knäppt att jag liksom började tänka på honom och inte kunde sluta heller. Trodde ett tag att jag blivit knäpp. Väl framme vid Rådmansgatans tunnelbanestation hoppade jag av. Tog rulltrappan upp mot utgången och svängde sedan runt krönet för att ta trappan upp till Sveavägen. Precis när jag började gå
upp för trappan kommer Thomas Di Leva gåendes
ner för trappan. Att jag inte dog!
Det var verkligen det absolut konstigaste jag någonsin varit med om i hela mitt liv. Vad är oddsen liksom? Ärligt talat! Vad är oddsen på det? 1 på 9,000,000 liksom. Sjukt!
Inte nog med det. Efter denna händelsen började jag se honom
överallt! På Söder, vid Odenplan, vid St Eriksplan, vid Fridhemsplan... verkligen överallt och heeela tiden! Jättemärkligt!
Ungefär två år efter Di Leva-grejen, när jag väl hade börjat tänka i LOA banor så höll jag på och peppade en annan vän till mig att läsa boken. Ett av mina argument var att
"det man tänker på det kommer till en" och så tog jag och berättade om det här med Di Leva.
"Jag stötte på honom precis överallt. Det var helt galet och jag kan inte sluta tänka på att det kanske drogs till mig på något märkligt vis", gick jag och sa samtidigt som vi var på väg till ett café för en fika. Hon tyckte mina Di Leva-berättelser var roliga men jag var inte så säker på att hon liksom köpte konceptet rakt av ändå. Och nu såhär i efterhand kan jag mycket väl tänka mig att det kanske bara blev så att jag och Di Leva råkade befinna oss på samma ställen under en period. Jag kan liksom inte förstå hur jag skulle kunna dra just honom till mig annars. Helt utan anledning. Man LOA:r väl inte till sig en specifik människa? Eller? Bara "sådär"..?
I alla fall... När vi väl kom fram till cafét så satte vi oss på uteserveringen och pratade om allt mellan himmel och jord. Efter en stund pekade min vän helt plötsligt mot andra sidan gatan och får ur sig ett
"Eeeeeh... what the...". Jag vände mig om och tittade och vem tror ni kom gående? :)
Gissa gissa gissa! Jajamen... Di Leva!